Elsa Persson
Mitt namn är Elsa och det här är min berättelse. Kvällen den 10 januari 2023 började som en helt vanlig kväll, men det jag inte visste då var att den kvällen skulle förändra mitt liv.
Jag började känna mig sjuk den kvällen. Inget konstigt egentligen för det var mitt i vintern och så många andra som var sjuka i förkylningar, influensa och annat. Jag tyckte att ljudet från tv:n var ovanligt högt, och när jag skulle böja mig ner för att plocka upp en tappad strumpa fick jag genast väldigt ont i huvudet. Alvedonen som jag insåg att jag behövde tyckte jag inte hjälpte, inte alls.
På torsdagskvällen tilltog huvudvärken rejält och jag fick feber. Natten mellan torsdagen och fredagen är den mörkaste av nätter som jag har upplevt. Jag kommer inte ihåg så mycket av den natten mer än smärtan jag kände, och att jag slutade räkna efter att jag kräkts 13 gånger.
Tidigt på fredagsmorgonen åkte jag i ilfart till akutmottagningen. Mitt tillstånd hade försämrats ytterligare. Jag kräktes, kunde inte vrida på huvudet, och hade glömt bort mitt eget personnummer. Väl där gick allt väldigt fort. Jag minns inte så mycket mer än att rummet plötsligt var fyllt av sjukvårdspersonal. Det gjordes en lumbal punktion och konstaterades att jag hade fått hjärnhinneinflammation orsakat av ett virus.
Mitt tillstånd var så allvarligt att det hanterades som om jag hade bakteriell meningit och efterverkningarna bedömdes vara av samma karaktär. Jag spenderade nästan två månader inneliggande på sjukhusets neurologmottagning. Under den tiden försämrades mitt tillstånd. Muskelstyrkan och känseln i höger kroppshalva avtog allt mer, jag fick svårare att gå och drabbades av en ansiktsförlamning. Länge var det oklart hur min återhämtning såg ut och om jag någonsin skulle bli helt återställd.
När jag, som tidigare varit en aktiv 24-åring, skulle börja träna på att gå igen, greppa ett glas och le framför en spegel för att aktivera ansiktsmusklerna, fick jag också uppleva nästan alla känslor som går att uppleva. Jag har varit ledsen. Jag har varit rädd. Jag har varit uppgiven, och jag har flera gånger känt mig vilsen i vem sjukdomen förändrat mig till. Jag har också känt en obeskrivlig lättnad och tacksamhet för att jag klarade mig så väl.
Efter min tid på sjukhuset fick jag komma hem, men skrevs in på öppenvårds rehabiliteringen. Tillsammans med läkare, fysioterapeut och arbetsterapeut, neuropsykolog och kurator påbörjade jag min rehabilitering. I nästan 14 månader var jag inskriven hos rehabiliteringen, och besöken där blev en del av min vardag. Lika lång tid försökte jag förstå mig på mina nya förutsättningar, och sträva mot mitt mål att bli helt återställd.
I januari 2025 har det gått två år sedan jag insjuknade. Jag har fortfarande en del efterverkningar. Främst i form av hjärntrötthet, tinnitus, återkommande huvudvärk och nervsmärta i vävnader som skadats. Läkarna bedömer att jag fortfarande återhämtar mig, och jag har flera gånger fått höra hur tur jag haft. Idag har jag nått stora delar av mitt mål. Jag är tillbaka och jobbar heltid, och orkar leva utanför jobbet.
Skillnaden är att det alltid kommer finnas ett då och ett nu för mig. Nu njuter jag av varje ny dag jag vaknar till. Jag känner sån enorm tacksamhet för dagar utan smärta och gläds åt allt jag får uppleva. För jag vet hur fort saker kan ändras, och jag vet hur nära det var att allt rann ur händerna på mig.
Vänliga hälsningar
Elsa Persson
