Niclas Söderström
Kristin Erlandsson, Nickes mamma berättar:
Nicke föddes den 9 september 2000, en stor, glad och frisk kille som i princip hade ett leende på sina läppar från den dagen...
8 månader senare, den 19 maj 2001 fick han feber på eftermiddagen... en feber som bara steg trots upprepade doser Alvedon och Ipren. Jag ringde sjukvårdsupplysningen ,men de sa avvakta och fortsätt med febernedsättande, och det gjorde vi...men vid midnatt så var febern uppe i nästan 42 grader, så jag och Nicke satte oss i bilen och åkte in till Akuten på Falu lasarett.
Väl där kom vi snabbt in på ett rum, och in kom en ung AT-läkare som undersökte honom lite snabbt och var på väg ut ur rummet, när han plötsligt vände och påpekade att Niclas skiftade färg i huden medans vi pratade.... och därefter gick det fort...
Plötsligt var vi på IVA och han slets ur mina armar, och läkare och sjuksköterskor kom från alla håll... i nästa ögonblick ser jag dem göra HLR på min älskade lilla gosse! Jag förstod ingenting, mer än att nu är det allvar...
Ringde efter Nickes pappa som fick kalla in barnvakt till storebror och sen kastade sig i bilen. Därefter blev det helikopter till Astrid Lindgrens barnsjukhus för Niclas, vi fick inte åka med utan fick sätta oss i en taxi... den längsta och värsta resan i våra liv...
Väl där var han uppkopplad till en ECMO för att rena blodet och de började gissa på vad han drabbats av... Sen blev det idel dåliga besked efter diverse magnetröntgen och dyl, och vi fick i princip valet om vi ville åka tillsammans till Falun och invänta döden där, eller stanna i Stockholm. Vi valde Falun.
Provsvaren visade Meningocock sepsis och röntgen visade på svåra hjärnskador. Hans ena ben blev svart, och de pratade om amputation vid knät, men till slut blev det två och en halv tå som i princip ramlade av. Efter ca 2 månader flyttades vi från IVA till barnavdelningen. Niclas skrek nästan dygnet runt, som att han hade ont... inget hjälpte... han började få kramper och det var som att vi fått ett ”nytt barn”. Men han levde!!!
Vi kämpade på och nån gång i slutet av augusti fick vi åka hem. Niclas blev som sagt svårt hjärnskadad, han tappade de kunskaper han haft, fick en knapp inopererad för att få i sig näring, rullstol, och kramperna ökade och blev värre och värre. Vi sov varannan natt och vakade varannan.
Men åren gick, vi blev assistenter till honom och vårt liv blev ändå bra! Hans smärtor verkade avta, och ibland kunde vi få ett skratt och ett leende från honom.
Livet flöt på... jag och hans far gick skilda vägar sommaren 2013, och runt jul det året blev Niclas tröttare och tröttare... han sov när taxin hämtade honom till skolan och han sov när han kom hem, och enligt assistenten i skolan så sov han större delen av skoldagen också.
Sen... den 23 mars... en vecka då han var hos mig, så var han segare och lojare än vanligt... jag beslutade mig för att åka in till Falun igen, men innan jag lyckades få tag på någon som kunde se efter lillebror, så märkte jag att andningen sackade... och ringde istället 112, och de skickade ambulans direkt, men... redan när de kom så visste jag att det var över... Han somnade in medans jag gjorde HLR på honom, lugnt och fint tog han sitt sista andetag. Hans lilla kropp orkade inte längre.
Han blev 13,5 år, och han gjorde stort intryck på många människor. Djupt djupt saknad av oss alla!❤️
//Mamma Kristin
