Chanelle

Isabelle Johannesson, Chanelles mamma berättar:

Det var två veckor sedan vi blev utskrivna ifrån sjukhuset med vår förtidigt födda dotter. Detta var en resa för sig, men äntligen skulle vi få starta vårat nya liv som familj som vi längtat efter.

Natten till den 13 juni 2020, Chanelles 3 månadersdag, började hon skrika okontrollerat. Hon sov mer än vanligt, men vaknade i korta stunder av panik. Hon vägrade äta och hade blicken fäst snett uppåt. Jag och barnets pappa som precis hade blivit föräldrar för första gången trodde att det kunde handla om kollik, magknip eller något liknande och reflekterade inte mer över det.

På morgonen när vi vaknar är vår dotter helt likblek och orkeslös. Allt detta på bara någon timma. Jag sätter mig i bilen tillsammans med Chanelle och åker till akuten.

Väl där hinner vi inte sätta oss ner i väntrummet utan blir inkallade direkt och får ett rum. Det börjas ta prover och de ger henne antibiotika. Och allt vi får göra är att vänta på provsvaren. De timmarna känns som en evighet. Undertiden fortsätter Chanelle att vägra mat och oron börjar bli allt större då jag märker att hon blir allt svagare.

Efter någon timma kommer det första provsvaret och det såg inte så bra ut, så läkarna sa att de behövde kompletera med fler prover som ryggmärgsprov. Jag fick lämna rummet för de skulle ta provet akut utan bedövning och det kan var obehagligt att se på sa dem. Men allt jag hörde var min lilla dotter skrika ända ut till väntrummet. Där och då kände man sig som världens sämsta mamma som inte kunde rädda sin dotter ifrån allt ont.

Ryggmärgsprovet tog någon timma till att analysera och det började närma sig lunchtid. När provsvaren hade kommit blev vi skickade till barn avdelningen. Väl där träffade vi över tio läkare och ssk och de började sätta dropp och flertalet infarter för att förbereda och kunna ta ännu fler prover. Vår dotten kämpa inte ens emot längre trots att de stack gång på gång. Hon var helt livlös. Jag stod där helt ovetandes då ingen hade pratat med mig om vad som händer, men så kommer en ssk fram och berättar att Chanelle ska bli förflyttad till IVA.

Jag skriver till min sambo undertiden och förklarar allt som händer då han inte får vara med på sjukhuset för att man endast få ha en anhörig med per barn pga Covid-19. När han får reda på att vi blir skickade till IVA så förstår han att läget är allvarligt. Han ringer till avdelningen och ber att få komma in till oss, vilket han tillslut får för läget är så allvarligt. Det tar max tio minuter från att barnets pappa kommit in tills att vi får det chockartade beskedet som får oss att falla ihop.

Chanelle har fått sepsis och hjärnhinneinflamation och har 20% chans att överleva då det gått så långt. Läkarna är rädda att det inte kommer gå att rädda henne. Hennes lilla kropp har börjat lägga av och de ska koppla in henne i respirator, ge henne blod och plasma och sedan flyga henne med ambulanshelikopter till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.

För mig var det ett inre kaos. Vad hade jag som mamma kunnat gjort för att förhindra att min dotter blev sjuk? Ingenting. Ingenting är svaret. Men för mig blev det en inre kamp om vad jag gjort för fel.

Tänk er att se sin lilla prematura dotter på hennes tre månadersdag, med slangar och kablar över hela kroppen som ska transporteras i en liten kuvös med helikopter. Dagarna innan hade vi beställt dopinbjudningar, men tankarna gick hela tiden att ”är det nu vi ska beställa begravningskort istället..”

När vi hade kommit fram till barnsjukhuset i Göteborg så gick vi upp till Barn IVA. Där låg vår lilla dotter, nedsövd, helt slut, med slangar över allt. Det var som att hon var så nära med ändå så långt ifrån.

Där började en flera veckors kamp om överlevnad. Det var flertalet gånger då det var ett steg fram, två tillbaka. Efter cirka två veckor började hon svara på antibiotikabehandlingen och proverna såg bättre och bättre ut. När hon började tillfriskna var kampen om överlevnad äntligen över och kampen om men för livet startade. Kunde detta skadat hjärnan? Är det något annat som blivit fel på vår dotter?

Den 4 juli 2020 sent på kvällen blev vi äntligen utskrivna, friskförklarade. Vi går fortfarande på kontinueliga kontroller och vad de kan se hittills så är hon frisk.

Vi är så tacksamma över att personalen på NÄL (Neo avd) agerade så snabbt och räddade vår dotters liv. Det är tack vare dom att hon fyller 1 år om nårgra veckor.

Chanelle överlevde den hemska sjukdommen/bakterien. Vi är så tacksamma att hon är den starkaste tjejen vi träffat. Hon gav aldrig upp. ❤️