Amu Vaim Wiberg
Amu delar sin mans berättelse.
Natten mellan den 21 och 22 november 2016 fann jag min man i sovrummet - han hade kräkts och var inte kontaktbar. Tidigare på dagen hade vi varit på vårdcentral och fått örondroppar, då han klagade på lock för öronen, och läkaren hade konstaterat att han hade mycket vax i öronen. Vi skulle droppa i tre dagar och sedan komma tillbaka för att rensa öronen. På kvällen började han känna sig risig, ont i örat, ont i halsen och käken och sedan huvudvärk. Han fick smärtstillande och gick till sängs, medan jag var uppe en stund till. När jag skulle lägga mig, upptäckte jag vad som hade hänt, och då jag inte fick någon respons, ringde jag efter ambulans. Väl på sjukhuset ( vi var i Spanien då) fick jag vänta och vänta och så småningom kom 2 läkare och sade att han hade en svår infektion i kroppen, och de misstänkte att den kunde sitta i huvudet. De ville ta ryggmärgsprov för att kolla upp det, och jag fick skriva på papper. Efter ytterligare några timmars väntan mitt i natten kom de tillbaka och berättade att det var bakteriell hjärnhinneinflammation, och att det var allvarligt. Jag och personalen fick en superdos antibiotika och skyddskläder, handskar och mask och fick följa med till intensiven. När vi väl kom dit, fick vi veta att vi kunde ta av skydden, för det smittade inte. Han hade fått hjärnhinneinflammationen av pneumokocker- lunginflammationsbakterier. Och även en liten blödning i samband med att det var vätska som tryckte på hinnorna. De kunde inte förstå hur han hade kunnat få hjärnhinneinflammationen.
De satte in en "cocktail" - som de sade- av antibiotika och stereoider och sade att det var bara att avvakta. Efter tre dagar började han vakna till, men väldigt vilse och förvirrad. Förbättringen fortsatte och efter en vecka fick vi åka ner till avdelningen, där jag också fick övernatta. Efter två veckor skulle vi få åka hem, men på luciadagen började han få epileptiska anfall, som bara tilltog, och då beslutade man dig för att söva ner honom. Så det blev tillbaka till intensiven. Under hela tiden tog man en massa prover, EEG varje dag och scanning med jämna mellanrum. Efter 16 dagars nedsövning började man väcka honom och på nyårsdagen var han vaken. Läkaren var lite orolig för om han skulle kunna andas själv, så han tog mig till sidan och sade "du måste tänka på att han ändå är 78 år..." Vaddå 78 år, sade jag. Han har aldrig varit dålig, utom lite ålderskrämpor, han har aldrig influensa och han är inte ens förkyld! Och dessutom har han varit fotbollsspelare i unga år.
Så de tog bort röret och han kunde andas själv!
Den 13 januari fick vi lämna sjukhuset, efter 7 veckor där, varav 16 nersövd.
Det tog tid att återhämta sig. Läkarna sade att det var tur att han kom in så snabbt som han gjorde. Det kan röra sig om timmar. Med tanke på att det är 80 % dödlighet och hans ålder, så får man säga att det är ett mirakel. Och tack till den spanska sjukvården! Det har tagit tid att återhämta sig, och han är som vanligt idag, och ska fylla 83 i år! Med tanke på alla mer eller mindre hemska biverkningar och/eller efterverkningar man kan få, så är vi extremt lyckligt lottade. Efterkontrollerna i Spanien (Vi fick inte flyga på ett halvår) var omfattande och noggranna. När vi kom ut från sjukhuset var han så svag, att han bara orkade sitta upp i 20 minuter och orkade varken stå eller gå. Han hade förlorat 12 kg, varav mest muskler (han var inte överviktig innan heller) Sjukhuset ordnade med rehab i form av sjukgymnastik, där han fick bygga upp muskler igen. I början hade han dålig balans. Det som bidrog till detta var att han fick gå på starka tabletter mot epilepsi, för läkarna ville inte riskera att han fick nya anfall. De tabletterna har han slutat med. Vid första läkarkontrollen några veckor efter det vi lämnade sjukhuset, hade han svårt att samla tankarna och svårt med de tester som gjordes.
Vi var för säkerhets skull hos en minnesskötetska förra året, och alla tester gick bra. Ingen demens!
Han hänger med bra, löser sudoko, klår mig i kortspel mm. När vi är i Spanien så spelar vi Boule, och han är nästan lika bra som förut. Får träna upp armmusklerna lite, bara! Det enda som besvärar emellanåt kan vara lite yrsel. Men det behöver inte bero på hjärnhinneinflammationen. Så vi är lyckligt lottade!
