Lotta Brodén
Året var 1985, jag var 9 år gammal. Blev sjuk i en förkylning, det var vad vi trodde. Jag fick efter någon dag stanna hemma från skolan då jag blev sämre med högre feber. Jag fick väldigt ont i halsen och så småningom kräktes jag vid minsta rörelse av huvudet.
Jag var ledsen av att inte kunna vara ute vid teven med resten av familjen. Men mamma o pappa ordnade så dom kunde dra mig ut på min madrass till vardagsrummet , så jag kunde ligga o titta på teven från golvet. Jag blev dock ljuskänslig och blev snabbt sämre. En jourläkare kom hem till oss på kvällen, tittade mig i halsen, jag kräktes.... han kände på min nacke o jag kräktes. Han beordrade oss att åka in till barnakuten direkt.
Härifrån har jag svaga minnen o mycket minnesluckor. Jag tappade medvetandet gång på gång. Mamma körde mig in, väl på sjukhuset hamnade jag på en brits och ryggmärgsprov togs. Provet togs när jag låg i fosterställning o personal höll fast mig för att jag skulle ligga still. Mamma har berättat i efterhand att jag var medvetslös....men jag minns! Jag minns smärtan.
Flera veckors rehabilitering låg framför mig. Jag behandlades med antibiotika intravenöst, låg i isolering på ett rum i 14 dagar innan jag fick komma hem. Väl hemma väntade flera veckors frånvaro från skolan då jag led av ljuskänslighet och huvudvärk. Min skolgång backade o jag fick göra så mycket jag orkade på sjukhuset och hemma.
Under sjukhusvistelsen fick mamma o pappa besked om att jag drabbats av bakteriell hjärnhinneinflammation och självklart blev alla runt mig väldigt rädda. Skolan informerades, ingen mer än jag insjuknade. Lyckan var total när jag äntligen fick gå till skolan igen.
Där o då i sjukhussängen bestämde jag mig, jag ska jobba inom vården och så blev det. Dock har rädslan för att åter insjukna i något allvarligt alltid funnits där och när jag för 8 år sen drabbades av en ansiktsförlamning blev jag återigen livrädd. Det värsta av allt just där o då när jag kom akut in till sjukhuset var att det skulle utföras ett nytt ryggmärgsprov. Jag är idag 95% återställd från min ansiktsförlamning.
Jag önskar att ingen får uppleva det jag fick göra när jag var 9 år, man är väldigt liten i en stor värld och helt utlämnad i andras händer. Man glömmer aldrig och frågan om varför jag blev sjuk försvinner aldrig.
Lotta
