Monika

Uppdaterad 25 mars 2023

Monika Andersson

Eva Andersson, Monikas syster berättar:

Min berättelse börjar i december 1995. Den handlar om min storasyster Monika som är 19 år. En person som är levnadsglad, sprallig, musikalisk och omtyckt av alla. Monikas stora dröm här i livet är att bli musikjournalist. Att skriva om dom där stora banden som hon älskar, Metallica, Guns n Roses, Bon Jovi. Hon är precis i början av sitt vuxenliv och har så mycket roligt att se fram emot.

Min berättelse börjar den 17:e december. Monika har kommit hem från skolan i Borås för just denna helgen ska vi ha barndop till vår andra systers lilla dotter. Hela familjen är samlad och dagen flyter på som vanligt. Monika väljer att stanna kvar hos vår syster efter dopet för på kvällen ska dom närvara vid ett fackeltåg och lite annat julmys.

18:e december börjar Monika bli sjuk i vad vi tror är vanlig influensa.

19:e december fyller vår systers andra dotter år. Så mamma och jag ska åka dit på kalas och även ta med Monika hem. Hon har nu hög feber och sängliggande under större delen av kalaset. Plötsligt ska hon gå på toaletten. När hon kommer in där hör vi världens duns i golvet från toaletten. Vi skyndar in och ser att Monika har svimmat. Vi hjälper henne på toaletten och sen tillbaka till sängen.

Vi bestämmer oss för att åka hem strax efter detta. När vi kommer hem ser vi tv en stund. Mamma frågar mig om jag kan sova i Monikas rum över natten och Monika sova i min säng inne hos mamma. Ja säger jag, men varför? Mamma förklarar att hon är orolig för Monika efter att hon svimmade och vill ha koll på henne.

Kvällen går och vi går och lägger oss. Jag vaknar strax innan klockan fem på morgonen av att mamma kommer in och säger att hon ringt ambulansen för att Monika är dålig. Mamma hade vaknat av att Monika jämrade sig och hade ont i kroppen. En julängel som hängde i fönstret med lite svag belysning var tänt. Mamma tittar på Monika och ser att hela hennes kropp är full av lila prickar. Mamma ringer genast ambulans. Mamma säger åt mig att vänta hemma och sen på morgonkvisten gå till vår granne så jag slipper vara ensam.

Strax innan ambulansen kommer går jag in till Monika och frågar hur det är, om hon är rädd? Nej det är ingen fara säger hon. Men vill du hjälpa mig att ta på mig strumporna, frågar hon. Javisst säger jag. När jag drar upp hennes pyjamasbyxa för att dra på strumporna är det det första jag ser, fläckarna. Hon har ju fullt över hela kroppen. Jag lyfter försiktigt upp hennes fot för att ta på strumpan och då jämrar hon sig för att det gör ont. Förlåt säger jag. Nej det är ingen fara säger hon. Det visste jag inte då att det skulle bli det sista som sades mellan oss.

Ambulansen kommer ganska fort. Mamma berättade att när dom kommit sig iväg hade dom fått ett anrop i ambulansen att man undrade vart dom var nånstans för det var bråttom.

Mamma ringer mig från sjukhuset när dom kommit in och berättar läget. Det är allvarligt och det finns risk att Monika inte överlever. Hon är nu nedsövd för att hennes kropp ska slippa jobba så hårt. Först har man situationen under kontroll men det spårar ganska snart. Man får reda på att Monika har fått meningokock med galopperade blodförgiftning. Stackars mamma är nu alldeles ensam inne på sjukhuset med beskedet att hennes dotter är allvarligt sjuk. Klockan halv nio, alltså bara någon timme efter att dom kommit till sjukhuset somnar Monika in. J

ag och mina syskon och vår brors flickvän kommer in till sjukhuset. Jag och min syster reagerade på att vår bror körde så sakta in till sjukhuset. Vi visste ju att det var brådskande och att det handlade om liv eller död. Vi kommer in på intensiven och ringer på en klocka vid en stor valvlikande dörr. En kvinna kommer och öppnar. Min syster säger: vi är här för att träffa Monika Andersson. Kvinnan i dörren tittar bara på oss. Plötsligt ser vi mamma komma mot oss gråtandes och vi leds in på ett rum. Där inne finns en kurator. Dom berättar att Monika är borta. Vår bror hade fått reda på detta innan vi åkte. Vi har många gånger förundrats över hur han lyckades hålla ihop sig den bilresan.

Chocken, sorgen förlusten av vår älskade syster var fruktansvärd. Min och Monikas pappa jobbade med att köra lastbil. Jag minns inte riktigt vart han var när detta hände, men han berättade efteråt att mamma ringt och sagt att läget var allvarligt när dom kom till sjukhuset. Och där vid halv nio på morgonen, strax innan mamma ringde och berättade att Monika var död, så hade pappa stannat lastbilen. Alla lampor i panelen hade börjat blinka. Kanske var det Monika som sa hej då till honom.

Efter en stund kommer det någon in till oss i rummet, jag minns inte vem, en sköterska kanske. Hon säger att dom har gjort iordning Monika och vi får lov att gå in till henne. Jag är 12 år när detta händer. Första gången som jag upplever döden på nära håll som jag minns. Det ska ju inte vara min 19 åriga syster. Jag kommer så långt som till dörren in till hennes rum. Jag ser henne genom ett fönster ligga där i sängen. Jag klarar inte av att gå in till henne. Jag går tillbaka till rummet där vi satt och väntar på att dom andra får ta sitt farväl.

Ingen av oss har nog tidigare hört talas om något liknande som det som precis har drabbat oss. En sån hemsk sjukdom som precis berövat livet av någon som vi älskade så mycket.

Jag har i min berättelse som ni kanske märkt att fokusera mera på upplevelsen, och inte så mycket på de medicinska. För dels kommer jag inte ihåg så mycket om det heller.

Monika dog den 20:e december 1995. Fyra dagar före jul. Aldrig har julen blivit sig lik efter det.

Efter att ha varit med om en sådan här upplevelse tar det lång tid att hitta sin plats i familjen igen. Men vårt största stöd var ändå vår mamma. Jag hoppas att mamma såg stödet i oss andra barn. 2005 föddes min första dotter, Anine Det var självklart för mig att hon skulle heta Monika i andranamn.

Jag ser så många likheter i dom. Så på nåt vis känns det som att hon fortfarande lever kvar i små delar av oss.

Eva Andersson