Anette Molander
Det var sommaren1982 i samband med Östersjö festivalen Karlshamn, då var jag tillfälligt hemma hos mina föräldrar och skulle ligga över. Då var jag 19 år och tillbringade den mesta tiden till sjöss den sommaren.
Just den natten hos mina föräldrar blev jag jättedålig på natten, kräktes, stel nacke med hög feber. pappa ringde till jourhavande sköterska. Strax därefter kom ambulansen och de tog in mig till Karlshamns lasarett. Jag fick inte dricka bara suga på en isbit, jag var jätte törstig. Fick en ryggmärgs spruta efter det körde de mig till Karlskrona Centrallasarett. Jag hade svårt att andas. När jag kom fram fick jag en spruta i bröstet och somnade, vaknade och spydde galla. Somnade och vaknade en månad senare. Det kändes som om jag hade sovit ett dygn men förstod att något hade hänt. Jag hade hemska drömmar, de berättade att de fick väcka mig emellanåt för att söva mig, kolla upp om jag var med och kunde prata och minnas.
Jag låg i en respirator med tracketomi i halsen.
De hade pumpat ner luft i mina lungor för det var bara en halv lungkapacitet då, hjärt förstoring, fick byta blod ett flertal gånger på grund av blodförgiftning.
Jag klarade det kroppen var full med sår och det är ärren på benen som är det enda minnet från den tiden.
Jag var fokuserad på att bli bra så jag tränade varje dag med hantlar och cykel. Mina muskler var förtvinade och jag var fullproppad med kortison. Jag tappade hår och naglar, hade en pojkvän då och ville verkligen bli frisk snabbt. Det tog ca ett år innan jag blev helt återställd och kunde springa och gå normalt. Året därpå tågluffade jag i Europa, läste vidare. Idag är jag 61 år lever med en annan man som är underbar. Odlar min trädgård, arbetar som lärare.
Jag är så tacksam över att jag lever, har sluppit men och komplikationer.
Min far räddade livet på mig.
All personal och människor runt mig då var underbara. Idag tänker jag inte på hur sjuk jag var. Jag njuter av livet är nöjd med det lilla, livet går vidare.
Hälsningar från
Anette Molander
