Mitt namn är Marcus Romedahl och jag drabbades av meningokocksepsis under våren 2020. Jag minns fortfarande dagen lika klart som jag minns gårdagen. Förmiddagen bjöd på sol och den efterlängtade vårvärmen alla skandinaver suktar efter efter den kalla och mörka vintern. Med så fint väder bestämde jag mig för att packa föräldrarnas bil med mina golfklubbor och bege mig ut till rangen för att slå lite bollar. På vägen dit gick solen i moln och det började regna lite svagt. Då det tar dryga halvtimmen att göra sig klar och köra till golfklubben bestämde jag mig för att ställa mig och slå lite bollar trots den lite dystra förändringen i vädret.
Efter att jag stått och slagit bollar en stund så började det pirra i mitt högra ringfinger, du vet på samma sätt det kan kännas i arm eller ben om man sovit eller suttit lite konstigt på det. Medan jag kollade ner på fingret lite förvirrat kände jag hur den pirrande känslan började sprida sig i handen och krishanteringsläget slogs på i hjärnan. Jag packade golfbagen och slängde in den bak i bilen. “Nu har jag allt fått Covid” tänkte jag. Det här var precis när Coronakrisen hade börjat bli en kris i Sverige och symptomen fortfarande inte var helt kända. Pirrandet spred sig från handen in i armarna och överkroppen. Jag öppnade bildörren. Nu pirrade hela kroppen och jag började skaka. “Jag behöver bara ta mig hem och lägga mig” tänkte jag. Jag startade bilen och påbörjade min halvtimmes bilresa hem. Regnet hade gått från dugg till piskande ösregn. Trots att jag använde min fulla mentala kapacitet kunde jag inte låta bli att darra som ett asplöv en vindig
höstkväll. Nu i efterhand känns det som ett mirakel att jag lyckades hålla mig på vägen.
Väl hemma ropade jag på mamma genom mina darrande tänder “Jag tror jag fått Corona, jag går och lägger mig”. Mamma börjar med att skälla ut mig för att jag inte varit försiktig nog under dessa Corona-tider, men när hon hör hur jag darrar och tappar andan på andra sidan dörren ändras stämman i hennes röst. Hon kommer in i rummet helt förtvivlad. När hon frågar hur det är får jag bara ur mig ett fåtal ord, “jag känner inte mina ben”. “Vänta här” (som att jag skulle kunna göra något annat?) säger mamma och rusar in i köket för att hämta mobilen. När hon kommit tillbaka till rummet säger hon att hon ska ringa en ambulans varpå jag stoppar henne. “Det är lugnt, jag behöver nog bara sova” säger jag, fortfarande darrande som ett asplöv. Efter en halvhjärtad argumentation gav jag upp och lät henne ringa 1177. Sjuksköterskan lyssnade på mig i högst en minut innan hon föreslog att hon skulle skicka en ambulans till oss, envis som jag
är vägrade jag. “Tänk om någon annan behöver den mer än jag” sa jag, ovetande om vad jag hade i kroppen. Jag gick dock med på att bli skjutsad till akuten av min mamma. Hon sprang ut i panik för att köra fram bilen till porten.
Än idag vet jag inte hur jag tänkte när jag vägrade ta den där ambulansen, jag kunde ju inte ens känna mina ben! Med hjälp av min mammas stöttning och en hel del överkroppsstyrka lyckades jag ta mig ut ur mitt rum. Ut ur lägenheten. Ner för trapporna, och in i bilen. Under den relativt korta bilfärden till akuten hann min feber nå temperaturer över 40 grader, mina fingrar stelnade och krokade sig. Väl framme vid akuten placerades jag på en stol. Medan mamma körde iväg bilen till parkeringen fick en främmande man hålla mig om axlarna så att jag inte ramlade av stolen. P.g.a. corona-restriktionerna så var jag först tvungen att beskriva vad som var fel på mig innan de släppte in mig, men jag tror det faktum att jag var en 20 årig grabb i till synes ganska bra fysisk form, som inte kunde sitta i en stol utan hjälp, gråtandes och utan förmåga att prata klart gjorde att de hade överseende denna gång. Medan jag fick hjälp in av personalen hörde jag en kvinna i 70-80 årsåldern klaga på att jag fick hjälp före henne då hon har varit lös i magen i flera dagar och fått remiss från hennes sjukhus i Knivsta. Tack och lov att sjukvården inte utgår från vem som sökte vård först för då hade jag inte suttit här och skrivit detta idag.
Väl inne på akuten placerades jag på en bår och skjutsades runt mellan rum för att få prov tagna på mig, de tog alla möjliga prover, men den jag minns bäst är lumbalpunkteringen. Jag minns den väldigt bra eftersom de behövde göra om den fem gånger. Varför fem gånger? Jo det är tydligen rätt svårt att få in en nål i ryggmärgen och kör upp den inuti ryggraden när patienten skakar så mycket att båren börjar göra ljud. Smärta, obehag och desorientering. Inte konstigt att jag inte kunde sluta spy. Femte gången gillt och jag kördes ut ur rummet för att ta fler prover. På väg till nästa rum slår vi i en kant och det svartnar för mig. Efter vad som kändes som 15 sekunder återkom jag till medvetandet och utsattes för nästa veva av tester. Efter att det eviga testandet var klart blev jag placerad i ett enormt rum, kanske 20-30 sjukhussängar, men jag var enda patienten där. Nu kanske minnet sviker mig lite, men jag vill minnas att jag hade sex sjuksköterskor med mig i det där rummet hela tiden vars enda uppgift var att se till att jag tillfrisknade. Vid det här laget var jag så pass svag att det inte ens slog mig att jag inte kunde känna mina ben.
Timmar (eller jag tror det var timmar, jag hade ingen bra känsla för tid när jag låg inne på intensivvården) senare blev jag flyttad till ett mindre rum med endast en säng. Det var först nu jag insåg att jag inte kunde känna något från midjan och nedåt. En sjukskötare var tvungen att bära mig från rullstolen till sängen eftersom jag inte kunde gå själv. Det värsta var dock över, jag skulle överleva, men när jag låg där oförmögen att röra benen kunde jag bara tänka på en sak, “hur ska jag ta mig till badrummet?”. Trots att risken för att dö hade uteslutits vid det här laget var kroppen svag och spyorna frekventa. Så vad gör jag när jag ligger där paralyserad från midjan ner och behöver spy och skita? Kallar jag på sjukskötaren för hjälp? Nej! Envisheten slår till igen och jag bestämmer mig för att ta mig till badrummet själv. Jag rullar ner från sängen. Ni kan ju bara tänka er hur kroppen reagerar när du redan mår illa och snurrar ner från en ganska hög säng och slår i golvet. Där låg jag i min egen spya och skit. Sjukskötaren hörde dunset och kom inspringandes. Han hjälpte mig till badrummet och började städa upp. Jag har aldrig tyckt så synd om en person i hela mitt liv som jag gjorde för den där sjukskötaren i den stunden.
Med tiden så blev jag bättre och jag fick tillbaka känseln i benen. Det tog mig ungefär en vecka av att gå med rullator innan jag byggt upp tillräcklig muskelmassa i benen för att gå själv. Jag byggde relationer med mina läkare och sjuksköterskor. Mitt humör kunde inte vara bättre än när jag låg där oförmögen att göra allt som tidigare varit en självklarhet. Jag hade ju kampats med döden och vunnit! För personalen på sjukhuset var jag tydligen en frisk vind då de flesta patienter bara klagade och bad om starkare smärtstillanden, medan jag skämtade och bad om att få mindre smärtstillanden (en förfrågan jag snabbt fick ångra). Efter 12 dagar på intensiven fick jag komma hem från sjukhuset (mot läkarnas rekommendation ska jag tillägga, men jag insisterade).
Det var först efter att jag blev utskriven från sjukhuset jag fick reda på hur nära döden jag faktiskt var. Minns du när det svartnade efter lumbalpunkteringarna? Vad som upplevdes som 15 sekunder var i verkligheten 48 timmar! Under dessa 48 timmar hade min familj fått komma på besök för att ta farväl eftersom läkarna hade bedömt att jag inte skulle överleva natten. Jag har inget minne av detta, men tydligen hade vi en konversation. Eller min familj pratade med mig och jag mumlade oförståeligt tillbaka. Jag kunde tydligen inte ens besvara frågor som “vad heter du?”, “vad är ditt personnummer?”, jag mindes tydligen ingenting från mitt liv, ingenting förutom en sak. Jag mindes att min mamma heter Susan.
Under dessa 48 timmar fick min familj höra att jag inte skulle överleva natten. De fick även ett samtal några timmar senare som berättade att jag inte bara skulle överleva natten utan chanserna var goda att jag skulle överleva sjukdomen i sin helhet. En smärre grej bara, de skulle troligen behöva amputera mina fötter. Operationssalen var redo för mig, men överläkaren sköt upp amputeringen till morgonen efter. Överläkaren ville vänta lite då det, trots att det såg mörkt ut, fanns en chans att rädda fötterna. De lät mig ligga där över natten, fullt redo att amputera mina fötter. Morgonen kom och mina fötter var normala! Det var ett mirakel! Jag kunde ännu inte känna benen, men fötterna behövde inte längre amputeras. Jag tackar överläkaren varje dag för att hon ville vänta med operationen.
Idag, ungefär två och ett halvt år senare, sitter jag här och skriver ner min historia och är i princip helt återhämtad. Med endast en gnutta hjärntrötthet som återstår har jag fått ha kontakt med läkarna för att ta reda på hur jag, trots en såpass allvarlig släng av meningit, lyckats återhämta mig så bra som jag har gjort. Om en vecka har jag gått klart halva min civilingenjörsutbildning på universitetet och jag springer halvmaran någon gång i månaden. Min envishet ställde till det för mig flera gånger under sjukdomshistorien, men det är tack vare min envishet jag lyckats återhämta mig så bra från min meningokocker-blodförgiftningen. Tack vare min envishet har sjukdomen bara blivit ett kapitel i mitt liv istället för att definiera det. Jag hoppas ingen behöver gå igenom det jag har gjort, men om de gör det hoppas jag de får med sig den tacksamhet det givit mig.
Marcus Romedahl, januari 2023
