Henrik Sylvén
Det här är min berättelse om våra barn Magnus född 1/2 1983 och Henrik född 31/12 1984.
Här är min historia om det värsta en förälder kan uppleva .Att minsta ett barn .
Jag fick mitt första barn Magnus 1983. En stor och stadig pojke med väldigt mycket energi i sin kropp.
10 juni insjuknar Magnus i hög feber. Blir sängliggande och orkeslös. Han ligger och pekar i taket och säger att det är gubbar i taket. Jag ringer vårdcentralen eftersom inte febernedsättande hjälper.
En läkare undersöker honom och säger. Ni får ta med påsar hem och ta urinprov som ni får lämna i morgon. Labb har stängt för dagen. Jag ifrågasätter om han inte kan ta blodprover på honom. Läkaren blir då väldigt arg och tar in mej på sitt kontor. Han frågar om jag betvivlar hans kompetens. Han spelar in vårat ”möte”. Jag svarar nej det gör jag inte direkt. Men om du inte kan ta prover bör du nog skicka oss vidare till sjukhuset. Magnus är ju väldigt sjuk. Nej säger han bestämt. Så vi fick åka hem utan provtagning och med urinpåsar att klistra på Magnus.
Senare på kvällen blir han allt sämre. Så vi åker in till Karlstad sjukhus. Där blir Magnus inlagd på infektionskliniken. Dom tar massa prover på honom. Och sätter direkt in antibiotika i hans hand. Dom förklarar inte vad dom tror det kan vara. Magnus piggnar på sig snabbt. På söndagen får vi besök av mina föräldrar.
Magnus ska bli utskriven i början på veckan. Jag frågar läkaren om vi inte kan få åka hem när dom ändå är på besök. Efter att läkaren i tjänst ringt infektionsläkare och frågat fick vi åka. Men på eget ansvar. Jag förstod nog inte hur sjuk min son hade varit. Och så ville jag ju väldig gärna hem till min bebis.
Det var gott att komma hem och allt var som vanligt igen. Helt ovetande om vad Magnus kropp gått igenom. Och vad morgondagen skulle ge.
Vi gick för att sova på kvällen med Magnus mellan oss och Henrik i sin spjälsäng. Tidigt morgonen där på vaknade jag av att Henrik gnydde i sin säng. Han var blek och febrig. Jag tog temp på honom som visade 41,3.Ringde BVC som sa att vi kommer efter kl 10. Jag bad min sambo köra fram bilen. Och sa att nu är det nog med väntande. Vi åker upp till BVC.
Det blev full fart på läkare och sköterskor. Det jobbade en infektionsläkare på vårdcentralen som såg en röd prick på Henriks hand. Han bara tittade upp och sa. Det är bråttom här. Det är inte tid att vänta på ambulans. En taxi kom och en sköterska följde med. Henrik var riktigt dålig nu. Vi har 4 mil till närmast sjukhus. Taxichaffören körde allt han kunde. Vi kom in på sjukhuset och Henrik fick hjärtmedicin och blev lite bättre. En ambulans kom och vi skulle köras till Karlstad. Den resa va på ytterligare 8 mil. En mil innan Karlstad blev läget sämre för våran lille pojk.
Vi kom in på sjukhuset och Henrik kom till barnintensiven. Jag blev slussad till ett anhörige rum. Hur lång tid det sedan gick vet jag inte. Men kanske två timmar. Då kom läkaren in och förklarade att Henriks liv inte gick att rädda. Vår älskade lille Henrik fanns inte mer.
Magnus blev inlagd igen och då fick vi först en förklaring .Det hade även tagit tid att få fram svaren på varför Magnus varit så sjuk .Läkaren hade från första kontakt med Magnus misstänkt Meningokocker. Läkaren ryckte på axlarna och sa att Magnus har bildat antikroppar.
I efterhand kommer frågorna. Varför tog dom inte in Henrik på provtagning? Vi fick förklarad att många i samhället kan bära på dessa bakterier som sitter bakom näsan. Men när små barn och väldigt svaga människor får detta. Då hjälper det inte om man står utanför sjukhuset när det bryter ut.
Jag hoppas att forskningen gått framåt. Jag hoppas ingen ska behöva gå igenom detta. Magnus finns kvar med oss. Han är 41 år i dag. Vi har även 2 flickor som är födda 87 och 95. Sorgen finns alltid kvar 
ALLTID
En berättelse från mej.
Margareta Sylvén
