Det var mitten av mars 1977 och det var ovanligt mycket snö ute, jag har en bild av henne när hon står i en snödriva med gosedjuret hon alltid släpade på i ett stadigt grepp under armen, det fanns inga tecken på att hon, inte ens ett dygn senare skulle vara död. Helt osannolikt att hon, min ängel tillsammans med sitt gosedjur skulle ligga i graven några veckor senare..
Sophie var vårt andra gemensamma barn, vi hade 8 år tidigare fått en son som föddes lite för tidigt, han kämpade på i en månad, men klarade sig tyvärr inte, vi var unga då & väntade därför med att försöka igen. Sophie föddes i september 1975 & hon var allt vi drömt om, en så snäll & glad liten flicka, alla älskade henne högt.
Men så kom den där morgonen då allt gick fel.. istället för att fira våffeldagen med frasiga nygräddade våfflor blev vi barnlösa.. hur kunde det ens ske?
Sophie var då 1 1/2 år, hon vakande på morgonen & sa att hon var törstig. Jag såg att det inte stod rätt till med henne, jag bar upp henne ur sängen, hon var slö och allt förvärrades så snabbt, hon började förlora medvetandet, jag knäppte försiktigt upp hennes lilla pyjamas, jag minns allt så detaljerat, jag såg att henne bål var blåprickig… Min man körde oss in till sjukhuset i Örebro, jag satt i baksätet med Sophie i mitt knä, jag minns alla gupp på vägen och hur Sophie bara tynade ifrån oss. Väl inne på sjukhuset så tog personalen emot henne och bad oss vänta utanför, efter en liten stund kom dem ut och berättade att hon var död. Jag trodde de ljög, jag ville se mitt barn, läkarna avrådde till det, hon var för blå sa de.. jag fick aldrig mer se min ängel. Väl hemma var det tomt, alla leksaker, kläder bara stod där & gapade, hennes lilla vinteroverall hängde i hallen med de små kängorna som satt kvar i. Det var oerhört grymt.
Vi bestämde oss snabbt för att försöka bli gravid igen & 11 månader senare i februari 1978 föddes hennes bror Henrick och sen kom lillasyster Elin i juni 1979.
Hösten 1981 var Henrick & Elin risiga, Elin hade haft kikhosta och Henrick som hade hunnit bli 2 1/2 kunde ha dagar han inte kunde gå. Prover togs på vårdcentralen vilket visade på lite förhöjd sänka, men barnen blev hemskickade, jag gav mig inte och besökte då en privatläkare som tog prover vilket då visade att barnen bar på meningokockerbakterier, läkaren sa då att Bakterierna är pencillinkänsligt & en oral kur räcker.
Efter en vecka vaknar Elin och skriker, det var ungefär samma senario som 3 1/2 år tidigare, den där morgonen när Sophie dog, med skillnad att Elin skrek. Jag tog upp Elin satte mig i baksätet på bilen och min man körde. Vi färdades nu på samma resa som med Sophie, det visade sig att Elin nu var mycket sjuk men tack vare tidigare erfarenhet så kunde vi föräldrar säga direkt vad det handlade om, infarter med intravenös antibiotika sattes in direkt, vi satt i väntrummet, jag minns hur min man sa: jag hör att hon skriker så hon lever än…
Vi blev kvar på sjukhuset i några veckor och Elin fick behandling intravenöst, den snabba diagnosen och behandlingen räddade definitivt hennes liv. Henrick blev bra av den första penicillinkuren han fick. Hela familjen inklusive kusiner, mostrar och morbröder, far & morföräldrar fick alla ta penicillin.
Man vet inte säker varför våra barn drabbades så hårt & syskonen som inte ens fick chansen att träffa varandra blev smittade med flera år emellan.
Barnen har regelbundet vaccinerats även våra barnbarn.
Min väninna som jag känt sen småskolan, hennes barnbarn drabbades som 4 åring för cirka 10 år sen, han överlevde med förlorade båda sina armar och båda sina ben.
Det är en ovanlig sjukdom, men den finns där ute, det har jag fått erfara mer än en gång. Så tveka inte att vaccinera er!
Anna-Karin Luthman, Sophie, Henrick och Elins mamma
