Mitt namn är Emelie. År 2001 när jag var 15år gammal så drabbades jag av hjärnhinneinflammation/meningokocker.
Allt började med att jag fick små prickar under min vänstra armhåla och jag kände mig svag och väldigt trött. La mig tidigt den kvällen! Dagen efter vaknade jag av att jag inte kunde sätta mig upp ur sägen. Jag var helt orkeslös och var väldigt slö. Min Mamma såg att det började komma blå märken på mig så hon ringde Vårdcentralen och berättade om mig. Dom bad oss komma in så fort som möjligt. Min kille och storebror fick klä på mig och sätta mig på en köksstol för att få in mig i bilen då jag inte kunde röra mig på grund av smärtan i kroppen.
Väl inne på vårdcentralen fick jag antibiotika direkt in i blodet. Nu i efterhand var det den sprutan som räddade mig då sjukdomsförloppet hade gått så långt. Åkt med ambulans till Norra Älvsborgs länssjukhus Näl. Där springer dom in med mig till Intensivvårdsavdelningen. Min mamma frågar om jag kommer att klara mig, men läkaren kunde inte svara på det men klappar min mamma på axeln och springer vidare. Minns att det är flera läkare runt mig på britsen, slangar och EKG mm. Får en ryggmärgsbedövning och ständigt vak över natten. Har inte så mycket minnen över den natten. Får morfin för smärtan och ligger mest och sover.
Dagen efter får vi det bästa beskedet att faran är över och jag kommer överleva. Jag ligger kvar i 8dagar för att få flytande antibiotika direkt i blodet var sjätte timma.
Väl när jag fick komma hem så börjar en annan resa med att ta hand och läka alla blåmärken som i sin tur blir sår. Går till Vårdcentralen varannan dag för omläggning och skrapa bort all död hud. När allt var färdig läkt så hade jag fula stora ärr på ben och armar. Jag fick göra skönhetsingrepp på dom två största ärren cirka 2år efter sjukdomen.
Idag mår jag bra men har kvar lite nervskada i vänstra ben. Hemsk bakterie/sjukdom som människan inte vet så mycket om tyvärr. Tonårslivet var tufft då man var så skönhetsfixerad och skämdes för att gå i kjol eller linne. Idag har jag slutar bry mig och acceptera mig för den jag är! Jag fick en andra chans.
