Detta är en berättelse om min son William som blev sjuk i bakteriell hjärnhinneinflammation. William var 2,5 år gammal när detta hände. Han är 14 år idag och lever med lindriga hjärnskador och språkstörning.
Min son, William, var sjuk, jag trodde att han hade influensa. Han hade alla symtom på influensa. Jag vaknade sent denna morgon och jag trodde att William inte hade vaknat upp än. Jag gick in till hans säng för att kolla till honom eftersom att han hade sovit längre än han brukar göra. Det såg ut som att han sov men när jag rörde honom var han väldigt varm och han rörde sig inte. Jag provade att väcka honom, men lyckades inte. Jag tog termometern och kollade febern. Temperaturen visade 41,7, han hade hög feber.
Jag ringde efter ambulans. När vi kom in till sjukhuset, fick vi vänta. Efter en stund kom en sjuksköterska och tog med oss in i ett rum där hon kollade på William. De började att ta massor av prover på William. Läkaren sa han har hjärnhinneinflammation och det är väldigt allvarligt. Han måste åka med ambulans till universitetssjukhuset, där har de specialistläkare. Han behöver bli inlagd på intensivvårdsavdelningen. Ambulansen var snabbt på plats och vi åkte till nästa sjukhus. Där möttes vi av två andra läkare som kollade William och tog ytterligare prover.
Efter två dagar hade han inte vaknat upp än. Läkaren kom in till vårt rum och berättade för mig att William inte skulle överleva men om han skulle vakna upp skulle han aldrig bli sig själv igen. Han skulle aldrig kunna gå, äta eller prata igen. Han skulle få mycket allvarliga hjärnskador, men den chansen var väldigt liten.
Fem dagar senare vaknade William upp. Han satt och lekte med några leksaker i sjukhussängen. Läkaren kom in till oss igen för att kolla till William. Läkaren meddelade oss att William behöver vara inlagd i flera månader till. Två veckor senare gick William ur sjukhussängen och gick fem steg, sen somnade han igen. William började gå mer och mer. Han var mer och mer vaken. Efter en månad sprang han i sjukhuskorridoren. Läkaren gjorde fler kontroller. De sa att William har fått lindriga hjärnskador. Han skulle kunna gå, äta och prata själv med tiden, men först skulle han gå på rehabilitering när han blev frisk nog för det. Detta var tolv år sedan och idag är han en frisk pojke och färdigrehabiliterad.
Jag ringde efter ambulans. När vi kom in till sjukhuset, fick vi vänta. Efter en stund kom en sjuksköterska och tog med oss in i ett rum där hon kollade på William. De började att ta massor av prover på William. Läkaren sa han har hjärnhinneinflammation och det är väldigt allvarligt. Han måste åka med ambulans till universitetssjukhuset, där har de specialistläkare. Han behöver bli inlagd på intensivvårdsavdelningen. Ambulansen var snabbt på plats och vi åkte till nästa sjukhus. Där möttes vi av två andra läkare som kollade William och tog ytterligare prover.
Efter två dagar hade han inte vaknat upp än. Läkaren kom in till vårt rum och berättade för mig att William inte skulle överleva men om han skulle vakna upp skulle han aldrig bli sig själv igen. Han skulle aldrig kunna gå, äta eller prata igen. Han skulle få mycket allvarliga hjärnskador, men den chansen var väldigt liten.
Fem dagar senare vaknade William upp. Han satt och lekte med några leksaker i sjukhussängen. Läkaren kom in till oss igen för att kolla till William. Läkaren meddelade oss att William behöver vara inlagd i flera månader till. Två veckor senare gick William ur sjukhussängen och gick fem steg, sen somnade han igen. William började gå mer och mer. Han var mer och mer vaken. Efter en månad sprang han i sjukhuskorridoren. Läkaren gjorde fler kontroller. De sa att William har fått lindriga hjärnskador. Han skulle kunna gå, äta och prata själv med tiden, men först skulle han gå på rehabilitering när han blev frisk nog för det. Detta var tolv år sedan och idag är han en frisk pojke och färdigrehabiliterad.
Susanne Bertilsson
