Louise Bendz
Jag har fyllt 50 år för andra gången.
Våren 2023, denna kalla långdragna vårvinter där värmen inte kom förrän i maj månad, firar jag 50 år för andra gången. Våren 1973 var jag fyra år gammal, och hade turen att få rätt vård i rätt tid.Jag hade kollapsat plötsligt, från ena timmen till den andra med hög feber och var närmast medvetslös när jag lades in på sjukhuset i Norrköping. På intensivvårdsavdelningen stod man frågande, vad kunde orsaka så hög feber och hastigt insjuknande, här fanns många möjliga diagnoser och ett ryggmärgsprov togs direkt. Mina föräldrar förstod att det fanns olika uppfattningar bland intensivvårdsläkarna, skulle något göras direkt eller skulle de avvakta resultatet av proverna? En läkare som mina föräldrar upplevde var jämnårig med dem – d v s mycket ung- var dock den som tog kommandot och ordinerade intravenös antibiotika och han var också den som satte det. Inom några timmar från min kollaps var jag under behandling mot den bakteriella hjärnhinneinflammation jag fått och det var – förmodligen – den snabba insatsen av den unge läkaren som inte ville vänta på provresultaten som gjorde att jag några veckor senare fick lämna avdelningen och så småningom kunde återgå till ett normalt fyraåringsliv.Läkaren som beslutade om vårdinsatsen för mig den gången heter dr. Stenhammar och jag tror att det var hans snabba insats den vårdagen 1973 som gjorde skillnaden – 50 års skillnad – för just mig. Dr Stenhammar var påläst och vågade sätta in en behandling som kunde ha visat sig vara onödig om jag haft något annat än meningokockinfektion. Det tur för mig att han satte in resurser direkt – trots att han inte kunde vara hundra säker på att antibiotika var nödvändigt. Jag skulle vilja rikta ett varmt tack till Dr Stenhammar personligen eftersom hans beslut att behandla mig direkt kan ha räddat mitt liv.Samtidigt är det beklämmande att ta del av berättelser i nutid som visar att det fortfarande kan vara tillfälligheter och ”tur” som avgör om den som drabbas av meningokockinfektion kommer i snabb behandling. Alldeles för många vittnesmål finns där vården inte tagit symptom på allvar. Behandling har dröjt eller uteblivit helt med katastrofala följder för enskilda liv. Alla möter inte en Dr Stenhammar som ser till att det går bra.
Det är i detta perspektiv som det blir så svårt att förstå varför inte vaccin mot meningokocker ges i det allmänna vaccinprogrammet i Sverige, att inte alla får en spruta för att slippa risken att få en sjukdom som är så allvarlig, med snabbt förlopp och som dessutom är svår att diagnosticera för vården. Om jag får göra en 50-årsdagsönskan så önskar jag att meningokockvaccinet blir del i det svenska vaccinprogrammet, på samma sätt som det numera är i många andra länder.
