Viktor Sanell Alriksson
Den 25 januari 2022 förändrades Viktor Sanell Alrikssons liv för alltid. Som så många andra dagar var Viktor på gymmet. Men när han kom hem hade han huvudvärk, och på kvällen kom febern. Mamma Ulrica bestämde sig för att vaka över sonen på natten. Det visade sig vara ett klokt beslut.
Att drabbas av meningokock sepsis är ovanligt, men unga personer är överrepresenterade bland dem som gör det. Det rör sig om ca 50-60 fall om året i Sverige. Meningokocker finns naturligt i svalget på människor och ungefär tio procent av befolkningen bär på bakterien utan att ha några symtom. Men ibland kan bakterien leta sig in i blodbanan och orsaka till exempel hjärnhinneinflammation och meningokock sepsis.
Viktor, som helst kallas Virre, minns inget av kvällen när han blev sjuk, även om han vid tidpunkten var medveten och talbar. Men mamma Ulrica berättar att när hon hade tänkt gå och lägga sig, och gick in till Virre för att kolla till honom, hade febern gått upp, och han kräktes.
– Det i sig var inget ovanligt för Virre, han har ända sedan han varit liten kräkts när han har feber. Men det gjorde att jag bestämde mig för att vara hos honom.
Ulrica vakar över Virre hela natten. Hon började ana att detta inte var covid, som hon först trott. Vid tolvtiden klagar Virre över att han har ont i foten, och när Ulrica titta har han ett stort blåmärke i hålfoten. Eftersom Ulrica arbetar inom vården började hon fundera på vad detta kunde vara, och kom snabbt fram till att det nog var sepsis. Hon ringer 1177.
– I efterhand har jag tänkt att jag såklart borde ringt 112 direkt, men det sitter i en som sjukvårdpersonal, att man inte ska belasta 112 i onödan. Men när jag väl kom fram skrek jag bara, ”min son har sepsis, skicka ambulans”.
När ambulansen kom hade Virre hamnat i chock. Han fäktar med armar och ben, och personalen tror först att han tagit droger, men Ulrica får dem snabbt att förstå att det har han inte, det är sepsis han drabbats av. I ilfart förs sedan Virre till Skånes Universitetssjukhus i Lund.
– Jag fick sitta fram för de var två som arbetade med Virre där bak. När de lastade in Virre där hemma såg han normal ut i ansiktet. Men när vi 12 minuter senare är framme vid akuten i Lund och de lastar ut honom är han fläckig i ansiktet och läpparna är blå. Och när de klipper hans kläder inne på akutrummet är hans kropp blåprickig.
Virre hamnar i ECMO
Läget är ytterst allvarligt och Virre hamnar på BIVA (barnintensiven), där han först läggs i respirator, men snabbt beslutas att han också ska läggas i ECMO (står för Extra Corporeal Membrane Oxygenation), en slags hjärt-lungmaskin som syresätter blodet utanför kroppen med hjälp av en konstgjord lunga. Där och då var det väldigt osäkert om Viktor ska klara sig.
Två veckor går, Virre ligger i ECMO, respirator och är uppkopplad till dialys. Efter tre dygn var fingrarna och tårna svarta eftersom Viktors blodtillförsel till armar och ben börjat lägga av. Efter två veckor fungerade Virres hjärta så pass stabilt att han kan förflyttas och han transporteras till brandskadeenheten i Linköping. Totalt låg Virre nedsövd i drygt 11 veckor. Under dessa veckor genomgår han många operationer. Först amputerades Virres ben, sen hans armar, först den ena sen den andra. Och under dessa veckor opereras även 70 % av hans hud bort, döda och infekterade hudceller måste tas bort för att ge plats och ny frisk hud. I Linköping blir han kvar i åtta månader, för att sedan förflyttas ”hem” till SUS Malmö.
Under tiden Virre var nedsövd börjar Ulrica och pappa Jerry fundera på hur livet skulle bli efter att Virre kommer från sjukhuset. För dem var det inget alternativ att han inte skulle klara sig.
– När vi ställde frågor, typ när kan vi komma ner till Malmö, så tittade bara läkarna på oss och sa, ni måste förstå att Viktor lever timmer för timme. Det blev helt absurt, jag började fråga, var i timmen är vi nu? Hinner jag gå ut på toaletten, eller är det nu Virre ska dö?
Under de första tre veckorna lyckas inte läkarna få ner Virres feber, han låg på 42 grader och konstant sepsis på grund av att de tagit bort så mycket hud, det blev en inkörsport för nya bakterier. Han hade en konstant puls på 169, det var som att springa ett konstant marathon. Men efter tre veckor vill läkarna prova en helt ny antibiotika, och det blir vändpunkten. Både feber och puls gick ner.
Vägen tillbaka
När de väl väckte Virre visste de inte vem som skulle vara där inne. Han hade haft en hjärnblödning, och det var oklart hur den långa nedsövda tiden skulle påverka honom. Ulrica och Jerry hade varit noga med att prata om hur Virre är med personalen, och haft bilder på rummet för att de skulle kunnat se hur han såg ut innan han blev sjuk. Och tack och lov är han precis sig själv när han vaknar. Men det är mycket att ta in för Virre som inte minns något sedan den där dagen i slutet av januari när han kom hem från gymmet och var krasslig. Virre minns hur det var första gången de berättade för honom att han var amputerad.
– Det var såklart väldigt läskigt. De fick söva och väcka mig flera gånger, så att jag kunde vänja mig vid situationen.
Nästa utmaning var att ta bort respiratorn, vilket till slut blev nödvändigt för att inte riskera att han även skulle dra på sig en lunginflammation. För Virre blev det en utmaning att våga lita på att lungorna kunde andas själva. Eftersom han efter det inte längre kunde vara nedsövd, var det mycket att ta in i den nya situationen.
– Det var tufft, minns mamma Ulrica. Det är klart att Virre kände sig väldigt nedstämd just då. Men efterhand blev det lättare.
Det är svårt att inte imponeras över Virre förmåga att hantera det liv som nu blivit hans:
– Precis i början var det väldigt svårt, men jag tycker ändå att jag ganska snabbt accepterade situationen. Jag ville ju leva, och jag brukar tänka att det värsta har ju redan hänt. Nu kan det bara bli bättre.
Livet efter sepsis
Innan Virre blev sjuk var han på gång att ta svart bälte i karate. Under tiden han låg i Linköping kom hans karateklubb från Dalby upp och lämnade över hans svarta bälte.
– De ansåg att jag redan innan jag blev sjuk hade visat upp att jag hade uppnått nivån för svart bälte. De vill nog också uppmuntra mig att fortsätta att träna, och det vill jag också. Drömmen är att tävla i Paralympics i karate.
Virre ser fortfarande framför sig ett liv som svetsare, samma mål som han hade innan han blev sjuk. Och skolan hjälper till, de vill gärna se till att Virre blir den första kvadrupelamputerade svetsaren i Sverige. Han har snart betat av första årskursen digitalt. Han tänker att han ska vara tillbaka i skolan fullt ut när han kan gå. Målet är att han på sikt ska kunna gå med benproteser, och ha fungerande armproteser.
Kompisarna viktiga
Redan dagen efter Virre blev sjuk bestämde sig mamma Ulrica sig för att involvera Virres vänner. Hon startade en chattgrupp där hon kunde berätta för dem vad som händer med Viktor. Och vännerna hörde av sig, hela tiden, för att uppmuntra Virre.
– De skickade meddelande, bilder och filmer till Virre. De ställde upp för honom på ett helt otroligt sätt, och det har aldrig varit konstigt för dem att Virre är där han är idag. Det var mitt mål med att ha nära kontakt med vänner från början, att de fått följa med hela vägen, säger Ulrica.
I februari, några veckor efter att Virre blev sjuk, fick Ulrica ett meddelande att kompisarna ville fixa en cruising för Victor. 60 EPA traktorer och 25 mopeder körde i kortege runt Staffanstorp, och sen kom det vanliga bilar som hängde på, så till slut var det ca 100 ekipage som var med. Och alla ropar, ”för Viktor”. Virre visar en film från TicToc:
– Det är ju många av dessa som jag inte vet vem det är. Det känns ju rätt coolt att alla dessa cruisade för min skull.
Virre har själv ett stort motorintresse, och la mycket tid innan han blev sjuk på sin EPA traktor. Idag har Virre hunnit fylla 18 år, och att ta körkort för vanlig bil har varit viktigt för honom. I somras kunde han göra precis det i Hedemora, på den enda körskolan i Sverige som erbjuder undervisning i funktionsanpassade bilar. I augusti hade han körkortet i sin hand.
Virre är väldigt öppen med sin historia, och vill gärna berätta för andra om det han varit med om. Han har skrivit upp sig för att bli mentor inom Momentum, en förening för amputerade.
– Jag hoppas att jag kan inspirera andra. Livet blev ju inte alls som jag tänk mig, men jag lever. Det är det viktigaste för mig.
